Ibland undrar jag vad kärlek e, vad man känner för varandra eller för honom/henne.
Om de verkligen e dom äkta känslorna som har eller de e bara nått som man tror man känner.....
Ja de kanske låter lite konstigt, men vi alla e vi olika alla sett och vis.
Jag vet inte om jag någon gång har varit kär, eller om det bara var något som jag trodde jag var, för dom flesta vet ju redan att jag har varit gift en gång tiden.
Då trodde jag att de var kärlek o att han var den rätte för mej, men de vissade sej sen att han inte var de.
Men som jag brukar skriva o säga att tiden läcker alla sår, visst de kommer aldrig att läcka men man kan ändå gå vidare ifrån de förflutna o de e precis de jag har gjort nu.
Visst de tog tid för mej att våga gå vidare då jag var rädd för att förlora mej själv o minnena.
Men de vissade sej att minnena stannade kvar, o nu har jag gått vidare o e redo för att börja om mä någon ny.
Kanske blir de du, kanske blir de honom vem vet.
Får se vad tiden utvisar för just nu så slår min hjärta lite extra för någon annan som verkligen får mej att le o våga vara mej själv framför honom.
Jag behöver inte längre vara blygg för honom, fast de händer ibland att jag blir de ändå.
Men de släpper ganska så fort när han ler mot mej mä sitt fina vackra leende.
Innan visste jag varken in eller ut efter min skillsmässa, jag vågade inte släppa in någon ny i mitt liv, utan dom som kom för nära körde jag bara över o sårade ganska mycket, de visade att jag även sårade mej själv, så jag mådde inte så bra.
Men de e svårt att kunna gå vidare med någon ny när man inte riktigt hade glömt de gamla.
Jag har haft de ganska svårt i mitt liv den sista tiden, visst de har inte varit lätt nu heller men nu vet jag hur jag ska klara av de utan att jag ska behöver knuffa bort någon som står mej nära.
Nu har jag vågat öppna mej på nytt o visa av mina vänner har märkt att jag e mycket mer öppnare o självsäker i mej själv, jag har till o mä börjat att våga älska mej själv för den jag e.
De har jag inte gjort innan, ville knappt se mej själv i spegeln, för den tjejen som jag såg då var inte jag.
Jag kände inte igen henne som stod framför mej o log mä ett falskt leende.
Nu ler jag som aldrig förr, mitt leende e tillbax igen o de kommer att stanna kvar.
De var länge sen jag kände mej så här glad, länge sen jag vågade skratta o le. Att vara glad varje dag.
vackna med ett leende på läpparna, kan ju säga så här de e helt underbart att vara den jag en gång var.
Fast jag e nog ännu bättre nu än då. ;)
Jag har kämpat som bara den o jag kommer inte att ge upp nu heller, för min väg e fortfarande lång, men den e inte lika krockig längre o kanske så slipper jag att vandra på den ensam, för de mörker som fanns framför mej på den dära långa o krockiga vägen finns inte längre där, nu ser jag bara färger o ett ljus som jag följer, o de ljus som finns framför mej e kanske kärleken.
Jag kommer i alla fall att följa ljuset även om de skulle visa sej att de inte finns någon kärlek just vid de ljuset, kanske vid nästa väg där jag kanske svänger av någon gång under mitt liv.
Men inte just nu, för detta ljus känns rätt för mej att följa...
Ja, jag hoppas att ni fattar om vad jag skriver om, annars så ja inget jag kan hjälpa... haha
Nä nu ska jag inte vara bitchig, fast de e jag ju ibland... haha
Nä, jag får väl ta och avsluta här o krypa ner under täcket o drömma om de dära ljuset igen... ;)
Så jag säger sovgott mä er för de ska jag göra, dags att jobba imorgon igen... SKÖNT...
Kram Manne